På bergslagssafari i storskogen

Två av mina vänner är jägare, båda har oberoende av varandra beklagat sig över ett EU-beslut om att förbjuda sommarjakt på morkullor. De menar att ”visst finns det få morkullor att jaga på Bryssels gator, men det innebär inte att det ska vara förbjudet att jaga dessa fåglar i de svenska storskogarna”.
   Jag hade mig veterligen aldrig sett en morkulla, varken levande eller död, och visste inte ens vad man gjorde med döda små kullor. Enligt den information jag har fått så äter man bröstbitarna stuvade i krustader, eller så får man skjuta flera stycken för att få ihop till det magiska talet 150 g som är en normalportion kött. Fast det är såsen, med en smak av mild lever och vilt, som är godast, säger de som vet.
   Efter beslutet om förbud på spelflygande morkullor har Jägarförbundet startat en stor inventering. Man vill veta hur många kullor som flyger i de svenska skogarna för att kunna motivera jakt.

Morkulla efter morkulla lyfter från vägen
Den ena jägaren är från Kolbäck och heter Anette Andersson, fru på Herrevad gård och kyrkvärd. Hon har deltagit som observatör och ville, sin vana trogen, besöka sitt morkulleställe i skogarna ovanför Kolsva.
   Sagt och gjort. En majkväll åker vi med bilen på småvägarna från Kolsva upp mot Finnåker. Vår bergslagssafari börjar med två vackra älgkor, en står mitt på vägen och den andra i skogskanten.
   Färden går vidare genom skogen och så parkerar vi på en skogsbilväg. Vi går en bit på ett hygge, som gränsar till en gammelskog, och sätter oss högst upp på en liten kulle. Utkiksplatsen är perfekt för att kunna se morkullehanarna spelflyga över sina revir. Anette tar upp en penna och ett noteringsblad ur sin ryggsäck och väntar in första morkullan. Det tar bara några minuter innan vi hör det första ”pispet”.
   Över vår lilla kulle kommer en lagom rund liten fågel, naturligtvis i sina bästa år, utan hals och med jättenäbb. Den vimsar iväg i fjärran in mot skogen. Nästa kommer efter bara någon minut, den flyger med flämtande vingslag och låter precis som fågelboken beskriver: oårt, oårt, oårt, pisp, ett dovt knorrande oårt med ett avslutande vasst pisp.
   Under en timme, ett antal koppar te, smörgåsar, munkar och chokladbitar gör vi 25 observationer av morkullehannar som är på jakt efter en hona i undervegetationen.
   Skymningen faller sakta över vår lilla kulle, skogen blir till skuggor. Det är nästan mörkt när vi vandrar tillbaka. Men upplevelserna är inte slut för att vi sätter oss i bilen. Med halvljuset på kör vi sakta genom skogen. Morkulla efter morkulla lyfter från skogsbilvägen. När den tar slut har vi sett ungefär tjugo kullor till. Vår teori är att det är damerna som sitter på vägen och väntar på att gubbarna ska sluta tjoa över sina revir.

”Tänk att få se en bäver i helformat!”
När vi svänger in på en liten asfaltväg, tillbaka mot Gisslarbo och Kolsva, ser jag något mörkt som rör sig på höger sida av vägen. Det är säkert en katt tror Anette. Nej, det måste vara en grävling, menar jag. Men hör och häpna, det är en bäver! Den kommer lugnt gående, som en riktig ”fotgängare” på höger sida av vägen.
   Vi stannar och jag vevar ner rutan och ser denna lilla varelse som vankar efter vägkanten bara några meter framför bilen. Vi ser pälsens fuktblänk i billyktornas sken och den platta svansen, innan bävern svänger höger och glider ner i en bäck.
   En bäver på vägen! Tänk att få se en bäver i helformat! Anette förklarar för mig att det är sådana här upplevelser som gör att hon hela tiden längtar till storskogarna ovanför Kolsva. Tänk att bo här, att kunna gå ut i skogen direkt från farstubron!

Bara på besök
Visst blir man glad och varm om hjärtat av att uppleva vackra och storslagna älgkor, morkullor i mängd, och en osannolik bäver som vankar utefter vägen!
   Jag känner mig djupt tacksam, men åker nog helst till storskogarna på besök. Staden har som bekant sina möjligheter och jag behöver både skog och stad för att må bra. Ta till exempel den mysiga känslan av att stå en fredagskväll med en vän och trängas i biokön: förväntan, god samtalspartner och en riktigt bra film.
   Livet rymmer så mycket, det är bara att tacka och ta emot! Anette, det blir bio nästa gång!

Morkullefakta
Morkullan (Scolopax rusticola på latin) är en brunspräcklig duvstor vadarfågel med lång rak näbb. Den återkommer från sydvästra Europa till de svenska skogslandskapen i mars-april. Den häckar i fuktig skogsmark och är kvällsaktiv.
   Morkullan upptäcks lättast när den spelflyger över sitt revir i april-juli. Enligt skånsk folktro var det utlevade ungkarlar som efter döden förvandlades till rastlösa jagande morkullor. I verkligheten är det hanen som spanar efter parningsvilliga honor på marken. Honan svarar med ett lockläte och då avbryter hanen flykten och dyker ned. Där uppvaktar han honan med utslagen solfjädersstjärt.

Observatörer över hela landet
Förr jagades kullan på vårdraget. År 1999 togs beslut om att förbjuda sommarjakt på spelflygande morkullor.
   Jägarförbundet gav viltforskare Jonas Lemel i uppdrag att inventera den svenska morkullepopulationen. Han har med hjälp av observatörer från Skåne i söder till Lycksele lappmark i norr, noterat antalet morkullor i markerna.
Observationerna sker under två timmar vid skymningen.
   Resultatet från inventeringen i Mellansverige visar att den högsta frekvensen av morkullor är i maj och juni. Då ser man i genomsnitt cirka åtta morkullor per timme på de platser där de spelflyger.
   – Syftet med undersökningen är bland annat att ta reda på hur många morkullor det finns och hur deras tillväxt/dödlighet ser ut. Undersökningen pågår fortfarande, men vi kan se att morkullepopulationen inte förändrats sedan 40-talet, oavsett om man har haft sommarjakt eller inte, säger Jonas Lemel.
   – Många menar, fortsätter han, att det är bättre med höstjakt så att fåglarna kan häcka ostört, men morkullorna häckar redan i april och bildar inte par. Hanarna försöker befrukta så många honor som möjligt under vårmånaderna. Och det är bara hanarna som skjuts under sommarjakten då de spelflyger över sina revir.
   Han anser att sommarjakt på morkulla är i sin ordning om inte populationen är för liten eller minskar av jakten. Det är det som undersökningen ska visa.

Jaktetiska skäl väger tungt
Svenska Naturskyddsföreningen har under lång tid verkat för att morkullejakten inte ska börja förrän på sensommaren. Det motiveras dels med att jakt inte bör förekomma under häckningstid, dels med att konflikterna mellan jakten och andra former av friluftsliv blir större om det jagas under högsommaren.
   Föreningen anser att jaktetiska skäl och hänsyn till övrigt friluftsliv i detta fall måste få väga tyngre än rent jaktliga intressen.

Illustration: Ingelöv Åstrand