Odlarglädje mitt i stan

Att komma hem till Johannes Wätterbäck och hans familj är som att kliva in i ett växthus av pågående groddprojekt. Fröpåsar, flaskor med hemgjord äppelcidervinäger, tomatsticklingar på fönsterbrädan, glasburkar med jäsande mikroorganismer och en balkong fylld av kompostkärl och odlingslådor. Odling mitt i stan.

Till och med den trista hyreshustrappuppgången lyfts av odlarglöden, genom höga prunkande klockmalvor i fönstren. Gångvägen mot ytterdörren kantas av små skyltar där Johannes och hustrun Theres vädjar till trädgårdsskötaren om att inte räfsa bort löven ur rabatterna, de ska ju bli till nytta för ny jord.
  Och så klart maler Johannes kaffebönorna för hand innan han bjuder på kaffe – med squashostkaka, vispgrädde och hemgjord körsbärssylt…
  Man kan bli matt för mindre, och visst lurar nördvarningen bakom hörnet. Men odlarglädjen är så uppriktig och lustfylld att den istället blir smittande.
  Johannes Wätterbäck och Theres Lundén förenar en grön livsstil med ett flitigt bloggande, och satsar på samarbeten med aktörer som delar filosofin om närodlat, ekologiskt och vegetariskt.

Men när jag landar vid köksbordet för att samtala med Johannes – som har ”hemmadag” med matfotografering till bloggen – är det inte de djupt filosofiska tankarna eller ekologiska, vetenskapliga teorierna han bubblar av:
  – Det som driver mig är att det är så kul, det är roligt att odla. Jag satte mitt första frö när jag var fem. Och fick testa matlagning hemma i små aluminiumstekpannor.
  Sedan har det bara fortsatt. Johannes odlade upp en ödeträdgård och köpte växthus tidigt. Med en uppfinnare till pappa fick gossen generöst utrymme att pröva sig fram.
  Och även om Johannes i dag aldrig äter kött så ingick faktisk slakt i hans ivriga experimenterande med matens råvaror i början.
  Han delade en bonddröm med en kompis under 90-talet och skaffade några djur – ankor, gäss, höns, får och grisar.
 – Vi ville vara med i hela processen, och slaktade det vi behövde till husbehov.
  Så småningom flyttade Johannes till Stockholm för att plugga och fick lämna slakteriexperimentet och lantlivet.

Sedan några år bor han i en rymlig fyra på Jakobsberg i Västerås, med Theres och de två barnen, 2,5 och 5 år gamla. Theres är 1-6-lärare och Johannes jobbar deltid med barn med diagnoser inom autismspektrumet.
  Familjen har fritidshus utanför Flen, och på båda håll frodas de gröna experimenten.
  Genom bostadsbolaget Mimers stadsodlingsprojekt fick familjen en praktisk skjuts, och utanför huset ser man till och med mitt i vintern spår av det ivriga odlandet. Här har frodats grönkål och jordgubbar, vitlök, potatis – och gullvivor.
 – Det var några damer som gav oss primulasticklingar till rabatten! Mimer köpte 24 kubikmeter jord och potatisen vi får upp räcker till hela huset.
  Johannes Wätterbäck berättar att han bad om villagrannens gräsklipp till täckodling, och i källaren förodlades sockermajs, aubergine, tomatillo, gulbeta och vit squash under lysramper.
  I ett kylskåp i källaren kan husets familjer förvara rotfrukter under vintern.

Bloggen Farbror Grön har blivit ett sätt att kanalisera allt detta engagemang:
  – Vi saknade fräsch, ekologisk vardagsmat för familjer, och började lägga upp recept och tips.
  I sin årskrönika samlar Johannes och Theres många av sina erfarenheter av experiment, kompostering och odling. Medan Johannes lagar mycket av maten bidrar Theres med smarta smaktillbehör – och snygg formgivning. Och de har många besökare, upp till 400 unika visningar varje dag.
  I likhet med andra bloggare samarbetar de med olika företag.
 – Men vi säger nej till mainstreamreklam på bloggen, vi hör av oss till företag som delar vår filosofi och som har produkter vi vill jobba med.

Så på bloggen möter man kompostkärltillverkare, bokförlag, trädgårdsföretag, svenska sojabönsproducenter – och Gröna Mimer, som fått god draghjälp i sitt projekt genom Johannes entusiasm.
 – Ja, vi smider planer ihop med grannarna i huset, skrattar Johannes, som uppmuntrar andra att bara sätta igång: Bort med flummet, in med arbetet. Själv väljer jag bort kött och min drivkraft är att få odla och laga god mat, jag älskar det.
  Men han vill inte vara påstridig eller skriva folk på näsan genom att ge dåligt samvete. Det man gör behöver inte vara så stort, man kan ta ett steg i taget.
 – Som världen ser ut idag… man måste inte vara planekonom för att se att marknadskrafterna tagit över. Det är roligt att skapa saker, och aktivitet föder aktivitet. Vi kanske bara har det här livet att leka på.
  Och på bloggen Farbror Grön läser jag: ”Om några månader har jag tillgång till egenodlad chili, jag längtar!”

Text: Ann Lydstedt
Foto: Linda Karlsson