Stefan Edman är biolog och teknologie hedersdoktor. Har tidigare varit sakkunnig i Statsrådsberedningen och Miljödepartementet samt författare till Bilen Biffen Bostaden (SOU 2005:53). Var 2006 generalssekreterare i Göran Perssons Oljekommission.

Färre fattiga men miljöskulden ökar

Mycket har blivit bättre sedan Riokonferensen för 20 år sedan. Men samtidigt går världen i fel riktning, skriver Stefan Edman.

Jag skall aldrig glömma de stekheta junidagarna 1992 i Rio de Janeiro, vid den långa stranden av Atlanten. All världens miljörörelser, kvinnogrupper, forskare och solidaritetsaktivister var där, inklusive vår lilla trupp från Naturskyddsföreningen i Sverige. Seminarierna avlöste varandra i de jättelika tälten, och på kvällarna samlade tiotusentals människor till konserter och appellmöten i det tätnande tropiska mörkret.

Det var magiskt, spännande, hoppingivande. Samtidigt vilade ett stort allvar över hela evenemanget. Regeringscheferna satt några mil bort i sin konferenshall. Och vi utsatte dem för en strid ström av radikala förslag som vi ansåg skulle kunna vrida världen bort från katastrofen.

Riokonferensen 1992 blev en framgång. Här antogs den klimatkonvention som senare ledde till Kyotoprotokollet, en konvention om skydd för biologisk mångfald och en deklaration om världens skogar.
  Här såg också Agenda 21 dagens ljus, en grön ”bibel” i fyrtio kapitel om allt från barns hälsa och kvinnors rättigheter till strategier för att stoppa ökenutbredning, utfiskning och förgiftning.
  Allt vävdes samman i kravet på en brådskande men långsiktig samhällsomdaning, byggd på det koncept som lanserades på mötet: sustainable development. En hållbar utveckling där ekonomin inte är ett mål i sig utan redskapet för att skapa ett gott liv åt alla människor inom de gränser naturen sätter.

Tjugo år har gått. Är världen idag en bättre plats att leva på – eller sämre? Inte oväntat är svaret både och.

Först några positiva skeenden:
• Hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom.
• Spädbarnsdödligheten har minskat med drygt 30 procent.
• Antalet sjuka och döda i malaria har reducerats med 38 procent.
• Medellivslängden har ökat.
• Födelsetalen i världen har minskat; ta Bangladesh där det idag i snitt föds 2,5 barn/ kvinna jämfört med 6-7 barn för tio år sedan.
• Andelen barn i skolutbildning har ökat till mer än 90 procent.
• Många länder har övergått till demokrati.
• Ozonskiktet läks och kommer att år 2040 ha återfått den tjocklek det hade på 1950-talet innan människan började använda freongaser.
• De 25 procent av världens länder som hade lägst HDI år 1970 hade 2010, fyrtio år senare höjt sitt HDI med drygt 80 procent (HDI=Human Development Index, ett sammanfattande mått på medellivslängd, hälsa och utbildningsnivån i ett land).

Men världen går dessvärre samtidigt i fel riktning:
• Den globala uppvärmningen fortsätter i en takt som gör det allt svårare att nå FN:s så kallade 2-gradersmål.
• Rovdriften fortsätter på havsresurser, skogar och odlingsbar jord.
• Sötvattenskrisen förvärras i många regioner.
• Hundratusentals syntetiska kemikalier utgör en tickande bomb, både för naturens och för människans hälsa.

De flesta av dessa problem är symtom på den överkonsumtion av naturresurser och ekosystem som framförallt världens växande medelklass ägnar sig år. Alltså det faktum att vi förbrukar mer resurser än naturen förmår återskapa inom överskådlig tid.
  ”Fjärde kvartalet konsumerar vi på krita”, sammanfattar forskarna. Resultatet blir skuldsättning, en miljöskuld som växer år för år och som 2008 rent ekonomiskt motsvarade cirka 10 procent av den globala BNP:n (enligt UNDP, FN:s miljöorganisation).
  Miljöskuldkrisen är på sikt betydligt allvarligare än den finansskuld världen nu tvingas komma tillrätta med. Men nästan inga politiker vill tala om den.

De bägge skuldkriserna har dock samband och måste lösas gemensamt. Bägge bottnar i föreställningen att en evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att naturens resurser av till exempel olja, mineraler och matjordar skulle vara outtömliga – och att de ekologiska systemen kan ta emot hur mycket avfall från våra samhällen som helst, utan att skadas och bli mindre produktiva.
  Men hur realistiskt är det egentligen? Sedan 1950 har världsekonomin femdubblats; under samma tid har 60 procent av ekosystemen överutnyttjats eller försämrats.
  För att år 2050 ge de nio miljarder människor som då sannolikt lever på vår planet samma materiella välfärd som dagens OECD-länder vid den tidpunkten förväntas ha, måste ekonomin bli femton gånger större än nu (alltså 75 gånger större än 1950). Detta kommer planeten inte att klara av; vi vet till exempel att metaller som koppar, zink och krom skulle ta slut inom tjugo år om hela världen förbrukade lika mycket av dem som USA gör redan idag.

Vad som nu krävs är en kraftfull global spridning och användning av superteknik som gör det möjligt att effektivisera användningen av material och energi. Men det räcker inte. Medelklassen måste dessutom radikalt minska sin prylförbrukning och i stället öka andelen konsumtion av tjänster, kultur, utbildning och annan miljövänlig tillväxt.
  Riomötet blev en mäktig katalysator för nya insikter och åtgärder på såväl politisk nivå som bland organisationer och hushåll. Hållbar utveckling är också numera en ledstjärna för alltfler i näringslivet.
  Världen måste dock gå betydligt snabbare från ord till handling. Den har aldrig haft större möjligheter än idag att göra det.

Text: Stefan Edman
Foto: Jan Töve