Krönika

Lena Bergquist

Frilansjournalist och kommunikatör vid Förbundet S:t Lukas.
År 2010 är FN:s internationella år för biologisk mångfald. Världens länder förband sig 2002 i Johannesburg att drastiskt minska utarmningen av den biologiska mångfalden innan 2010.

Mångfalden håller livsväven i balans

År 2010 är det internationella året för biologisk mångfald. Hela världen ska verka för att människans massiva utrotning av andra arter hejdas. Just nu utrotas arter mellan tusen och tiotusen gånger snabbare än vad som tidigare varit känt. Vad spelar det då för roll om arter utrotas? kanske du tänker. Bara vi själva överlever. Det finns flera svar på frågan. Håller vi oss till det strikt ”artegoistiska” handlar det om att artfattiga system är känsliga för störningar, vilket vi människor blir lidande av i slutänden. I artrika system ersätter arterna varandra; försvinner en art, tar en annan vid och ”sköter jobbet” att vara mat åt den predator som finns ovanför i ekosystemet. På det sättet hålls livsväven i balans. Växter och djur har också försett oss med ämnen som vi kunnat använda som medicin. En art som försvinner kan ur mänskligt perspektiv innebära en medicin mindre mot till exempel cancer. Ett annat perspektiv är det etiska. Vilken rätt har vi att avsluta en hel art av liv för evigt?

Tanken vid FN:s toppmöte i Sydafrika 2002 var att utrotningen av djurarter skulle ha hejdats 2010. Man hoppades alltså att trenden skulle vända i år. Uppgifter från forskare säger dock att arterna fortsätter minska i snabb takt. Det beror inte på naturliga katastrofer utan på överfiskning, illegal jakt, skogsavverkningar, gammeldags ”kemikaliejordbruk” och genom att vi förstör arternas miljöer på andra sätt; till exempel genom den globala uppvärmningen. Vi kan konstatera att arten Homo Sapiens både är snabb och långsam: snabb att tillfredställa sina konkreta behov och oerhört långsam i tanken när det gäller att säkerställa sin arts överlevnad på lång sikt.

Enligt Simon Stuart, ordförande i Kommittén för arternas överlevnad på IUCN (ett internationellt organ för naturskydd), måste vi enas om nya mål. IUCN förnyar ständigt sina listor på rödlistade arter och det är dessa man utgår ifrån i kommande målskrivningar. För att ta några exempel så är pigghajen som finns på västkusten hotad och Östersjöns tumlare minskar dramatiskt. Vargen, som finns i norra länsdelarna, räknas som akut hotad, Apollofjärilen, som vi har i södra delen av länet, fladdrar från blomma till blomma på ett fåtal isolerade platser i landet. Vitryggig hackspett finns bara kvar i några exemplar, någon enstaka lär finnas i Heby kommun.

Trots dessa exempel på utrotningshotade arter finns det hopp för att jorden ska få fortsätta vara en artrik plats att leva på. Då menar jag inte bara tack vare IUCN:s och FN:s arbete. Det är lokalt som artbevarandet måste genomföras och det arbetet sker i Västmanland, just nu. Jag fick närmare tiotusen träffar på nätet när jag sökte på biologisk mångfald i Västmanland. Här pågår life och Natura 2000-projekt för biologisk mångfald, föreningar som Naturskyddsföreningen och lokala fågelklubbar är engagerade samt alla ansvarsfulla jägare och fiskare – och naturligtvis Förbundet Agenda 21 i Västmanland. För oss är biologisk mångfald grunden för hållbar utveckling.