Han vill visa vägen ut

Stor vänlig jätte. Att restaurera gamla betesmarker så att det blir utrymme för träd att växa sig riktigt gamla och stora är en av Jan-Inge Tobiassons uppgifter. Han tycker att fler borde ge sig ut för att uppleva allt märkligt som finns i naturen.

Gröna Draken möter Jan-Inge Tobiasson som arbetar för att du ska få närkontakt med naturen.

Jan-Inge Tobiasson har alltid varit fascinerad av naturen. Nu vill han få fler att upptäcka den. Om han får som han vill så kommer varje västmanlänning att i år besöka en nationalpark, ett naturreservat eller ett Natura 2000-område.

Tillsammans med sin bror och fågelintresserade mamma upptäckte Jan-Inge Tobiasson skogens hemligheter i trakterna omkring Anderslöv i södra Skåne, där han växte upp. När han i tonåren skulle välja arbetsuppgifter så blev det jobb inom jordbruk och sedan skogsbruk. År 1997 var han färdig med skogsmästarutbildningen i Skinnskatteberg och fick jobb direkt på Länsstyrelsen i Västmanland.
 – Det var en svår tid då många skogsutbildade gick arbetslösa. Vi var bara ett par elever i vår klass som fick jobb, så jag hade tur, säger Jan-Inge.

Sedan dess har han arbetat med naturskydd på Länsstyrelsen i Västmanland, utom två år då han var anställd på Naturvårdsverket för att arbeta med frågan uti-från ett nationellt perspektiv.
  Jan-Inge Tobiasson förvaltar och utför skötsel i främst naturreservat och Natura 2000-områden enligt de skötselplaner som Länsstyrelsen i Västmanland har beslutat om. Det handlar om att bevara speciell natur, skyddsvärda växter och djur
   – Det finns många skyddade områden i länet, men ett som jag särskilt vill lyfta fram är Billingen, inom Strömsholms naturreservat. Tidigare var det en igenvuxen betesmark med många gamla lövträd. Vi såg att det fanns möjlighet för området att återhämta sig så att träden kunde utvecklas till så kallade jätteträd: gamla träd med en diameter på över en meter.
  – Vi gjorde en restaureringsplan som vi kunde arbeta efter, resultatet blev att träden fick fritt utrymme att utvecklas. Det blev precis som vi ville att det skulle bli.

Jan-Inge menar att det är monokulturerna – ensidigt odlande av en enda gröda – i jordbruk och skogsbruk som gör att antalet arter minskar. För att behålla en mångfald av arter måste man bevara vissa miljöer eller till och med återskapa dem som de en gång har varit.
  Han hämtar entusiastiskt en liten plastburk i bokhyllan med något som ser ut som svarta risgryn.
  – Lukta på det här, det är avföring från en sällsynt läderbagge. Den lever i den döda veden inuti ekarna i Strömsholm. Den här läderbaggen kräver riktigt gamla ekar, som är ruttna inuti, för att överleva. Man ser den nästan aldrig, utom när den ska para sig en gång om året, berättar Jan-Inge.
  Det luktar syrligt, starkt och inte alls illa. Doften kommer från feromoner – kemiska doftsignaler – som sänds ut till andra läderbaggar.
  Det är helt otroligt och fascinerande, att jag som ”homo sapiens” kan uppleva en sällsynt läderbagges doftsignaler till sina kamrater! Jag kommer absolut att se annorlunda på ekarna i Strömsholm nästa gång jag är där.

Någon av den svårroade sorten kanske tycker att det varken gör till eller från om denna lilla doldis lever eller inte. Arter kommer och går, det är ju på ett sätt naturens gång. Jan-Inge funderar innan han svarar.
  – Jag tycker inte att vi har rätt att beröva kommande generationer någon enda art över huvud taget, säger han till sist.
  – Dessutom visar den här läderbaggen att det finns många andra skyddsvärda arter på samma ställe och att naturvärdena är höga. Vi bör bevara områden för arternas egen skull, men också för att vi alla ska få möjlighet att besöka en fantastisk och artrik natur. Många vetenskapliga undersökningar visar att vi mår bra av att vara ute i naturen.
  – Och vi kan aldrig veta om det är just vår läderbagge i Strömsholm som kommer att visa oss vägen till ett viktigt läkemedel i framtiden.

I år fyller det svenska naturskyddet 100 år och naturevenemangen är många.
  – Vi arbetar för att även de som i dag sällan är ute i skog och mark, till exempel invandrare och handikappade, ska få möjligheter att uppleva naturen. Tillgängligheten till våra naturskyddsområden är något vi kommer att jobba mycket med i framtiden, avslutar Jan-Inge Tobiasson.

Text: Lena Bergquist
Foto: Kim Lill