Laddar för
mer kärnkraft
Bränslefabriken i Västerås räknar med att kunna sälja mer utomlands

Intresset för kärnkraft växer. Det har man känt länge på kärnbränslefabriken i Västerås. Därifrån levereras varje år så mycket kärnbränsle att det skulle räcka till praktiskt taget all den el som används i Sverige.
   Nu har man ansökt om tillstånd för en kraftigt ökad produktion.

Bränslefabriken i Västerås är Västmanlands del av den svenska kärnkraften. Fabriken kom till 1966 eftersom Asea konstruerade reaktorerna när de svenska kärnkraftverken skulle byggas. Senare sålde ABB verksamheten till brittiska BNFL och samarbetet med amerikanska Westinghouse inleddes.
Sedan 2006 ägs anläggningen av japanska Toshiba.

Optimism
Idag förser bränslefabriken i Västerås bara tre svenska reaktorer, de i Oskarshamn, med bränsle. 80 procent av produktionen går på export till bland annat Frankrike, Tyskland och nu senast Sydafrika.
   På orderingången har det i flera år märkts att vinden har vänt för kärnkraften. Kanske inte så mycket i Sverige som på andra håll i världen. Diskussionen om klimatförändring har ytterligare spätt på intresset.
   – Nu finns en stor optimism i branschen, det märker vi när vi rekryterar nya ingenjörer, säger Stein Övrum, ansvarig för affärsplanering och strategi.
   – Hela branschen laddar för en utbyggnad, säger miljö- och kvalitetschefen Berndt Holmqvist.
   Men inte så mycket i Sverige som i Kina, Indien och USA. Även europeiska länder som Frankrike, Finland och Storbritannien planerar nya kärnkraftverk.
   – Vi har blivit så globala att det egentligen inte spelar så stor roll för oss om det byggs ny kärnkraft i Sverige, säger Stein Övrum.
   Och trots att det råder överkapacitet i branschen så har fabriken i Västerås ansökt om tillstånd att tillverka 900 ton. Förra året producerades 320 ton.
   – Om vår strategi håller så har vi om några år en marknad för mer än vi klarar att producera idag, säger Berndt Holmqvist.

Hanteras ganska öppet
Små, svarta blänkande cylindrar – kutsar – är bränslet som driver kärnkraftverken. De ser ganska oförargliga ut där de ligger i metallådor.
Besökare till bränslefabriken förses med dosimeter och skyddskläder, precis som de som arbetar där. Men själva kärnbränslet är inte farligare än att det hanteras ganska öppet.
   – I Sverige är tillåtna maxdosen strålning 50 millisievert (mSv) på ett år. I vår fabrik är medeldosen 1-1,5 mSv per år, säger Berndt Holmqvist.
En genomsnittlig svensk som inte röker får i sig ungefär 2,5 mSv per år från bland annat radon, mat och medicinska undersökningar.

350 ton per år
Kutsarna består av sammanpressat urandioxidpulver som värms upp så att det sintrar och antar en keramisk karaktär. Kutsarna förs sedan ned i speciella metallrör, bränsle-stavar, som sätts samman till patroner.
Varje vecka levererar bränslefabriken i Västerås totalt 1,5-2 miljoner kutsar. På ett år blir det 350 ton. Det ska jämföras med att en reaktor förbrukar cirka 20 ton bränsle på ett år.
   Förbränning av en kuts uran ger cirka 3 000 kWh el och 6 000 kWh värme som kyls bort, alltså släpps ut i havet.
   Den ger också upphov till ungefär ett kg låg- och medelaktivt avfall och 15 gram högaktivt avfall.
   Kutsen utgörs av urandioxid där uranet anrikats till max 5 procent. Det är alltså lågaktivt material, vilket gör det mindre intressant för den som vill tillverka kärnvapen.

Allt kan spåras
Övervakningen är minutiös: allt material måste kunna spåras bakåt i processen. Inget ska kunna ”försvinna”. Både kunder och kontrollorgan som Kärnkraftsinspektionen och IAEA, det internationella atomorganet, gör regelbundna inspektioner. Fabriken har tillstånd att varje år släppa ut två kg uran till luft. Men 2006 gick totalt bara 16 gram uran ut i luften från fabriken.
   – Vi har uranet runt omkring oss, men det är först när det bestrålas i reaktorn som det avger någon större mängd radioaktivitet, säger Berndt Holmqvist.
   Han betonar dock att man ska ha respekt för materialet. Det är bland annat därför som behållare med råvaran är gjorda så att de inte kan placeras intill varandra. På så vis undviks risken för kriticitet, det vill säga att så mycket av ämnet samlas att det uppstår en kritisk massa och en lokal kärnreaktion kan starta.


Text och Foto:
Anders Jägeberg