Laddar
för
mer kärnkraft
Bränslefabriken
i Västerås räknar med att kunna sälja mer
utomlands
Intresset
för kärnkraft växer. Det har man känt länge
på kärnbränslefabriken i Västerås.
Därifrån levereras varje år så mycket kärnbränsle
att det skulle räcka till praktiskt taget all den el som
används i Sverige.
Nu har man ansökt om tillstånd för
en kraftigt ökad produktion.
Bränslefabriken
i Västerås är Västmanlands del av den svenska
kärnkraften. Fabriken kom till 1966 eftersom Asea konstruerade
reaktorerna när de svenska kärnkraftverken skulle byggas.
Senare sålde ABB verksamheten till brittiska BNFL och samarbetet
med amerikanska Westinghouse inleddes.
Sedan 2006 ägs anläggningen av japanska Toshiba.
Optimism
Idag förser bränslefabriken i Västerås bara
tre svenska reaktorer, de i Oskarshamn, med bränsle. 80 procent
av produktionen går på export till bland annat Frankrike,
Tyskland och nu senast Sydafrika.
På orderingången har det i flera
år märkts att vinden har vänt för kärnkraften.
Kanske inte så mycket i Sverige som på andra håll
i världen. Diskussionen om klimatförändring har
ytterligare spätt på intresset.
– Nu finns en stor optimism i branschen,
det märker vi när vi rekryterar nya ingenjörer,
säger Stein Övrum, ansvarig för affärsplanering
och strategi.
– Hela branschen laddar för en utbyggnad,
säger miljö- och kvalitetschefen Berndt Holmqvist.
Men inte så mycket i Sverige som i Kina,
Indien och USA. Även europeiska länder som Frankrike,
Finland och Storbritannien planerar nya kärnkraftverk.
– Vi har blivit så globala att det
egentligen inte spelar så stor roll för oss om det
byggs ny kärnkraft i Sverige, säger Stein Övrum.
Och trots att det råder överkapacitet
i branschen så har fabriken i Västerås ansökt
om tillstånd att tillverka 900 ton. Förra året
producerades 320 ton.
– Om vår strategi håller så
har vi om några år en marknad för mer än
vi klarar att producera idag, säger Berndt Holmqvist.
Hanteras
ganska öppet
Små, svarta blänkande cylindrar – kutsar –
är bränslet som driver kärnkraftverken. De ser
ganska oförargliga ut där de ligger i metallådor.
Besökare till bränslefabriken förses med dosimeter
och skyddskläder, precis som de som arbetar där. Men
själva kärnbränslet är inte farligare än
att det hanteras ganska öppet.
– I Sverige är tillåtna maxdosen
strålning 50 millisievert (mSv) på ett år. I
vår fabrik är medeldosen 1-1,5 mSv per år, säger
Berndt Holmqvist.
En genomsnittlig svensk som inte röker får i sig ungefär
2,5 mSv per år från bland annat radon, mat och medicinska
undersökningar.
350
ton per år
Kutsarna består av sammanpressat urandioxidpulver som värms
upp så att det sintrar och antar en keramisk karaktär.
Kutsarna förs sedan ned i speciella metallrör, bränsle-stavar,
som sätts samman till patroner.
Varje vecka levererar bränslefabriken i Västerås
totalt 1,5-2 miljoner kutsar. På ett år blir det 350
ton. Det ska jämföras med att en reaktor förbrukar
cirka 20 ton bränsle på ett år.
Förbränning av en kuts uran ger cirka
3 000 kWh el och 6 000 kWh värme som kyls bort, alltså
släpps ut i havet.
Den ger också upphov till ungefär
ett kg låg- och medelaktivt avfall och 15 gram högaktivt
avfall.
Kutsen utgörs av urandioxid där uranet
anrikats till max 5 procent. Det är alltså lågaktivt
material, vilket gör det mindre intressant för den som
vill tillverka kärnvapen.
Allt
kan spåras
Övervakningen är minutiös: allt material måste
kunna spåras bakåt i processen. Inget ska kunna ”försvinna”.
Både kunder och kontrollorgan som Kärnkraftsinspektionen
och IAEA, det internationella atomorganet, gör regelbundna
inspektioner. Fabriken har tillstånd att varje år
släppa ut två kg uran till luft. Men 2006 gick totalt
bara 16 gram uran ut i luften från fabriken.
– Vi har uranet runt omkring oss, men
det är först när det bestrålas i reaktorn
som det avger någon större mängd radioaktivitet,
säger Berndt Holmqvist.
Han betonar dock att man ska ha respekt för
materialet. Det är bland annat därför som behållare
med råvaran är gjorda så att de inte kan placeras
intill varandra. På så vis undviks risken för
kriticitet, det vill säga att så mycket av ämnet
samlas att det uppstår en kritisk massa och en lokal kärnreaktion
kan starta.
Text
och Foto:
Anders Jägeberg
|