Ge
barnen kramar istället för kemi
Att vara småbarnsförälder
och samtidigt försöka bidra till en hållbar utveckling,
inte minst för att ens egna barn ska ha ett bra ställe
att leva sina liv på, är en paradox. I teorin borde
det inte alls vara svårt. Barn kräver egentligen inte
mycket som finns på den ”svarta miljö-listan”.
Uppmärksamhet från föräldrar
ger varken avfall, kemikalieutsläpp eller klimatpåverkan.
Potatis- och palsternackspuré brukar hyllas av såväl
ettåringar som klimatexperter, som vill få oss att
äta mer av närproducerade rotfrukter.
Små barns krav på semesterort brukar
beskrivas som en trygg och välkänd miljö. Närmsta
badsjö med möjlighet att göra geggamoja i vattenbrynet
en hel dag, utan att brännas av en alltför het sol,
är fullt tillräckligt.
I praktiken
är det dock inte så enkelt. För samtidigt som
de värsta amningshormonerna och tröttheten infinner
sig, är kommersens budskap över en. Åtskilliga
är de prova-på-produkter som man ramlar över.
Ett persikodoftande barnschampo påstås
det att bebisen behöver. Att bebisen inte har något
hår eller att den gosiga persikohyn inte alls behöver
en massa främmande och kanske allergiframkallande kemikalier
för att bli ren, glömmer man lätt. För att
inte tala om att man plötsligt får ett enormt behov
av ett större (och mer energikrävande) boende och en
kombibil. Inte är det så att bebisen ligger och gråter
om nätterna för att den vill ha ett eget, stort rum
eller vill åka på bilsemester i en bensinslukande
kombi.
Redan under graviditeten är det svårt
att leva hållbart. Åtskilliga är de blivande
mödrar som givit upp sin vegetariska kosthållning i
sina tappra försök att få upp sina järnvärden.
Eller som tar bilen även korta sträckor, som normalt
klaras av till fots.
När det är dags för förlossning
står man inför nästa klimatval. En förlossning
med lustgas som smärtlindring påverkar klimatet lika
mycket som en bilresa mellan Västerås och Hamburg.
Som väl är finns det flera landsting (däribland
Västmanland) som jobbar med att minska utsläppen.
Då och
då slås jag av tanken om det överhuvudtaget är
rätt att sätta barn till världen, när världen
ser ut om den gör. Jag som vet hur stora mängder med
långlivade miljögifter som finns i omlopp i naturen
och som vet vad forskarna hävdar att växthuseffekten
kommer att ställa till med.
Jag blir sällan klok på min egen
logik, men tröstar mig med att våra förfäder
har satt barn till världen trots sjukdomar, missväxt
och fattigdom. Våra reptilhjärnor kanske helt enkelt
inte kan ta till sig kunskapen om miljöförstöringen,
utan fortsätter att tjata om vikten av att sprida sina gener
vidare till nästa generation.
Och visst
måste väl vi välinformerade 2000-tals-människor
kunna göra klokare val än att låta barnfamiljens
livsstil förstöra för våra egna barns möjligheter
till ett gott liv!? Genom att hålla hårt i det sunda
förnuftet, även då vaknätternas trötthet
sätter in och vardagslivet ska pusslas ihop.
Släpp omgivningens krav och ge barnen tid
och kramar, istället för kemikalier och långa
flygresor.
|