Krönika

Anna Kejler
är projektledare för Förbundet Agenda 21:s arbete med vardagskemikalier och klimatfrågor, men snart föräldraledig med sitt andra barn.

Ge barnen kramar istället för kemi

Att vara småbarnsförälder och samtidigt försöka bidra till en hållbar utveckling, inte minst för att ens egna barn ska ha ett bra ställe att leva sina liv på, är en paradox. I teorin borde det inte alls vara svårt. Barn kräver egentligen inte mycket som finns på den ”svarta miljö-listan”.
   Uppmärksamhet från föräldrar ger varken avfall, kemikalieutsläpp eller klimatpåverkan. Potatis- och palsternackspuré brukar hyllas av såväl ettåringar som klimatexperter, som vill få oss att äta mer av närproducerade rotfrukter.
   Små barns krav på semesterort brukar beskrivas som en trygg och välkänd miljö. Närmsta badsjö med möjlighet att göra geggamoja i vattenbrynet en hel dag, utan att brännas av en alltför het sol, är fullt tillräckligt.

I praktiken är det dock inte så enkelt. För samtidigt som de värsta amningshormonerna och tröttheten infinner sig, är kommersens budskap över en. Åtskilliga är de prova-på-produkter som man ramlar över.
   Ett persikodoftande barnschampo påstås det att bebisen behöver. Att bebisen inte har något hår eller att den gosiga persikohyn inte alls behöver en massa främmande och kanske allergiframkallande kemikalier för att bli ren, glömmer man lätt. För att inte tala om att man plötsligt får ett enormt behov av ett större (och mer energikrävande) boende och en kombibil. Inte är det så att bebisen ligger och gråter om nätterna för att den vill ha ett eget, stort rum eller vill åka på bilsemester i en bensinslukande kombi.
   Redan under graviditeten är det svårt att leva hållbart. Åtskilliga är de blivande mödrar som givit upp sin vegetariska kosthållning i sina tappra försök att få upp sina järnvärden. Eller som tar bilen även korta sträckor, som normalt klaras av till fots.
   När det är dags för förlossning står man inför nästa klimatval. En förlossning med lustgas som smärtlindring påverkar klimatet lika mycket som en bilresa mellan Västerås och Hamburg. Som väl är finns det flera landsting (däribland Västmanland) som jobbar med att minska utsläppen.

Då och då slås jag av tanken om det överhuvudtaget är rätt att sätta barn till världen, när världen ser ut om den gör. Jag som vet hur stora mängder med långlivade miljögifter som finns i omlopp i naturen och som vet vad forskarna hävdar att växthuseffekten kommer att ställa till med.
   Jag blir sällan klok på min egen logik, men tröstar mig med att våra förfäder har satt barn till världen trots sjukdomar, missväxt och fattigdom. Våra reptilhjärnor kanske helt enkelt inte kan ta till sig kunskapen om miljöförstöringen, utan fortsätter att tjata om vikten av att sprida sina gener vidare till nästa generation.

Och visst måste väl vi välinformerade 2000-tals-människor kunna göra klokare val än att låta barnfamiljens livsstil förstöra för våra egna barns möjligheter till ett gott liv!? Genom att hålla hårt i det sunda förnuftet, även då vaknätternas trötthet sätter in och vardagslivet ska pusslas ihop.
   Släpp omgivningens krav och ge barnen tid och kramar, istället för kemikalier och långa flygresor.