Örnkoll
på landskapet
Inga-Britt Persson vill att fler ska upptäcka
sammanhangen
Hon
matar örnar och räknar fiskgjusar. Men människor
är ändå viktigast för Inga-Britt Persson,
lärare och engagerad naturvän.
Att sitta
i ett gömsle i Färnebofjärdens nationalpark bara
20-talet meter från en åtel och se havsörnar
gå in för landning är en del av hennes tillvaro.
– Senast visade sig tolv individer, men
det har varit uppåt 20 som mest. För 15 år sedan
kunde man sitta i dagar utan att se en enda örn, säger
hon.
En annan del av Inga-Britt Perssons tillvaro är arbetet som
lärare i biologi och kemi vid Kungsängsskolan i Sala.
Efter mer än 25 år är hon fortfarande en engagerad
lärare.
– Tröttnat? Nej, det har jag inte.
Ska man göra det? undrar hon, förvånad över
frågan.
Däremot tycker hon att elevernas inställning
till miljöfrågor har förändrats de senaste
åren.
– Någonting har hänt. Det är
färre idag som är intresserade av miljöfrågor.
Det har skett en attitydförändring. Andra saker verkar
viktigare nu, säger hon.
Därför försöker hon bredda perspektivet för
eleverna.
– Det är så lätt att fördjupa
sig i ett område och bli uppslukad av det, men det är
viktigt att också se sammanhangen, säger Inga-Britt
Persson.
Inga-Britt Persson
Arbetar
som:
Gymnasielärare på Kungsängsskolan i Sala.
Familj:
Tre vuxna barn.
Bor:
I ett torp i Skärsjö utanför Tärnsjö
tillsammans med höns och hundar.
Gör helst på fritiden:
Umgås med vänner.
Favoritmat:
Gärna husmans-kost. Riktigt gott är rotmos med
fläsklägg.
Läser
just nu: Fjärilar –
nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Annars mest
skönlitteratur.
Drömresa:
Planerar att åka med Rosa bussarna och titta på
bergsgorillor i Afrika.
|
Utgår
från landskapet
Och sammanhang är vad hon försöker skapa i en annan
del av tillvaron: projektet Gröna Kunskapshuset – en
mötesplats för lärande om bland annat hållbar
samhällsutveckling. I en lada på Östa, halvön
som breder ut sig där Dalälven vidgas till Färnebofjärden,
växer nu fram ett lär-, resurs- och besökscentrum
med utgångspunkt i landskapet.
Tankarna på att skapa en fältstation
för olika utbildningsnivåer har sina rötter i
början på 1990-talet. Då började Inga-Britt
Persson förlägga fältkurser till Östa.
– Utomhusundervisning är oslagbart
när det gäller att väcka intresse för miljö
och natur. Här på Östa finns allt: skog, vatten,
geologi och kultur – allt på gångavstånd.
2003-2004 var hon projektledare för ”Kunskap
i landskap” med syftet att utifrån ett landskap väva
samman olika aktörers kunskap och behov.
– Då byggde vi upp ett nätverk
med högskolor, skogsnäringar, lokala intresseföreningar
och företag. När projektet tog slut bildades en ekonomisk
förening som sedan förra våren äger ladan,
Gröna Kunskapshuset. Nu byggs verksamheten upp steg för
steg kring utställningen, utbildningar, besök och möten.
Ett
”biosfärområde”
Inga-Britt Persson har också initierat arbetet med att utveckla
Nedre Dalälven till ett så kallat ”biosfärområde”.
Det är FN-organet UNESCO som utser biosfärområden
och det finns omkring 400 i hela världen men bara två
i Sverige. Det är ett modellområde för hållbar
utveckling; att bruka och bevara i kombination med social och
ekonomisk utveckling.
Som Inga-Britt ser det är det en möjlighet
för området att förena både naturvård
och glesbygdsutveckling i samma koncept. I januari blev Nedre
Dalälven godkänt som biosfärskandidat.
– Framför oss ligger nu mycket arbete
lokalt i de berörda kommunerna. Där kommer Gröna
Kunskapshuset att ha en viktig roll. Vi har beviljats bidrag till
två kommunala naturvårdsprojekt. Det ena gäller
ombyggnation av en utställningshall. Det andra att göra
en utställning som har kopplingar till ett av Sveriges 16
miljömål: Levande skogar.
Förvånad
Till sommaren kommer Gröna Kunskapshuset också att
ha en liten utställning som riktar sig till barn i ett av
de rum som redan finns. I ett annat kommer fotografen Jan Storm
att ställa ut bilder.
Inga-Britt Persson verkar själv förvånad
över att ha hamnat i rollen som projektledare. Någon
som bygger nätverk och tänker strategiskt för att
nå uppsatta mål.
– Det har bara blivit så, säger
hon men förtydligar sedan:
– Det är väl mitt eget engagemang
för miljöfrågor som drivit mig. Och vad skulle
jag göra i stället? När barnen växt upp så
får man ju mer tid. Man lär sig. Och det här är
kul.
– Ibland känns det som om det inte
går tillräckligt fort. Men när man blickar tillbaka,
så inser man att det faktiskt händer en hel del. Då
känns det positivt, säger hon.
Text:
Anders Jägeberg
Foto: Kim Lill
|