Örnkoll på landskapet
Inga-Britt Persson vill att fler ska upptäcka sammanhangen

Hon matar örnar och räknar fiskgjusar. Men människor är ändå viktigast för Inga-Britt Persson, lärare och engagerad naturvän.

Att sitta i ett gömsle i Färnebofjärdens nationalpark bara 20-talet meter från en åtel och se havsörnar gå in för landning är en del av hennes tillvaro.
   – Senast visade sig tolv individer, men det har varit uppåt 20 som mest. För 15 år sedan kunde man sitta i dagar utan att se en enda örn, säger hon.
En annan del av Inga-Britt Perssons tillvaro är arbetet som lärare i biologi och kemi vid Kungsängsskolan i Sala. Efter mer än 25 år är hon fortfarande en engagerad lärare.
    – Tröttnat? Nej, det har jag inte. Ska man göra det? undrar hon, förvånad över frågan.
   Däremot tycker hon att elevernas inställning till miljöfrågor har förändrats de senaste åren.
   – Någonting har hänt. Det är färre idag som är intresserade av miljöfrågor. Det har skett en attitydförändring. Andra saker verkar viktigare nu, säger hon.
Därför försöker hon bredda perspektivet för eleverna.  
   – Det är så lätt att fördjupa sig i ett område och bli uppslukad av det, men det är viktigt att också se sammanhangen, säger Inga-Britt Persson.

Inga-Britt Persson

Arbetar som:
Gymnasielärare på Kungsängsskolan i Sala.

Familj:
Tre vuxna barn.

Bor:
I ett torp i Skärsjö utanför Tärnsjö tillsammans med höns och hundar.

Gör helst på fritiden:
Umgås med vänner.

Favoritmat:
Gärna husmans-kost. Riktigt gott är rotmos med fläsklägg.

Läser just nu: Fjärilar –
nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Annars mest skönlitteratur.

Drömresa:
Planerar att åka med Rosa bussarna och titta på bergsgorillor i Afrika.

Utgår från landskapet
Och sammanhang är vad hon försöker skapa i en annan del av tillvaron: projektet Gröna Kunskapshuset – en mötesplats för lärande om bland annat hållbar samhällsutveckling. I en lada på Östa, halvön som breder ut sig där Dalälven vidgas till Färnebofjärden, växer nu fram ett lär-, resurs- och besökscentrum med utgångspunkt i landskapet.
   Tankarna på att skapa en fältstation för olika utbildningsnivåer har sina rötter i början på 1990-talet. Då började Inga-Britt Persson förlägga fältkurser till Östa.
   – Utomhusundervisning är oslagbart när det gäller att väcka intresse för miljö och natur. Här på Östa finns allt: skog, vatten, geologi och kultur – allt på gångavstånd.
   2003-2004 var hon projektledare för ”Kunskap i landskap” med syftet att utifrån ett landskap väva samman olika aktörers kunskap och behov.
   – Då byggde vi upp ett nätverk med högskolor, skogsnäringar, lokala intresseföreningar och företag. När projektet tog slut bildades en ekonomisk förening som sedan förra våren äger ladan, Gröna Kunskapshuset. Nu byggs verksamheten upp steg för steg kring utställningen, utbildningar, besök och möten.

Ett ”biosfärområde”
Inga-Britt Persson har också initierat arbetet med att utveckla Nedre Dalälven till ett så kallat ”biosfärområde”.  Det är FN-organet UNESCO som utser biosfärområden och det finns omkring 400 i hela världen men bara två i Sverige. Det är ett modellområde för hållbar utveckling; att bruka och bevara i kombination med social och ekonomisk utveckling.
   Som Inga-Britt ser det är det en möjlighet för området att förena både naturvård och glesbygdsutveckling i samma koncept. I januari blev Nedre Dalälven godkänt som biosfärskandidat.
   – Framför oss ligger nu mycket arbete lokalt i de berörda kommunerna. Där kommer Gröna Kunskapshuset att ha en viktig roll. Vi har beviljats bidrag till två kommunala naturvårdsprojekt. Det ena gäller ombyggnation av en utställningshall. Det andra att göra en utställning som har kopplingar till ett av Sveriges 16 miljömål: Levande skogar.

Förvånad
Till sommaren kommer Gröna Kunskapshuset också att ha en liten utställning som riktar sig till barn i ett av de rum som redan finns. I ett annat kommer fotografen Jan Storm att ställa ut bilder.
   Inga-Britt Persson verkar själv förvånad över att ha hamnat i rollen som projektledare. Någon som bygger nätverk och tänker strategiskt för att nå uppsatta mål.
   – Det har bara blivit så, säger hon men förtydligar sedan:
   – Det är väl mitt eget engagemang för miljöfrågor som drivit mig. Och vad skulle jag göra i stället? När barnen växt upp så får man ju mer tid. Man lär sig. Och det här är kul.
   – Ibland känns det som om det inte går tillräckligt fort. Men när man blickar tillbaka, så inser man att det faktiskt händer en hel del. Då känns det positivt, säger hon.


Text: Anders Jägeberg
Foto: Kim Lill