Volontärarbete. Emanuel Hellstrand hade svårt att föreställa sig att tiden i Saxnäs utanför Vilhelmina skulle bjuda på några äventyr. Men det gjorde den. Han och hans parkamrat Surachai Promsermsook arbetade på ett vandrarhem, där de fick baka pizza och städa toaletter. I den thailändska byn Baan Nohnkhokwoa undervisade de elever i årskurs fyra–sex i engelska.

Äventyret fanns på oväntad plats
Det finns många sätt att inhämta kunskap. Emanuel Hellstrand, 20 år och bosatt i Karbenning i Västmanland, valde att lära genom upplevelser och möten med andra människor och kulturer. Här skriver han om vad han fick vara med om vid ett ungdomsutbyte mellan Sverige och Thailand.

När det har pratats om Thailand de senaste månaderna, och även det senaste året, har det nästan bara handlat om södra Thailand. Denna del av landet är för mig ännu okänd.
   Min erfarenhet är istället från ett ungdomsutbyte som tog sin början långt upp i de västerbottniska skogarna och som avslutades i en avlägsen thailändsk landsbygd – så långt från turistöar och statskonflikter man kan komma.

Förmågan till anpassning tränas
Det var den 15 augusti 2004 som jag, sex andra svenskar och lika många thailändare plus våra handledare steg av bussen i Vilhelmina. Färden hade varat i ett halvt dygn från förberedelsehelgen i Stockholm, där jag bland annat fått reda på vem som skulle bli min thailändske parkamrat under de närmaste fem månaderna.
   Det är lätt att tro att två och en halv månad i en svensk småkommun med cirka 6 000 invånare knappast har några äventyr att bjuda på. Men det jag upptäckte om och om igen i detta kulturutbyte var att det som är lättast att tro oftast visar sig vara helt fel.
   Det första äventyret väntade på oss vid busstationen. Det var den värdfamilj som min parkamrat 23-åriga Surachai Promsermsook, med smeknamnet Chow, och jag skulle bo hos den närmaste tiden. De var mycket vänliga människor, men att bo i en annan familj kräver att man är villig att träna sin anpassningsförmåga och kommunikation, och då blir det plötsligt en väldigt lärorik erfarenhet.

Kantarellpizza med renkött
Chow och jag hade en bra tid i Saxnäs, som ligger utanför Vilhelmina i Västerbotten. Vi hade en arbetsplacering på ett vandrarhem där vi fick städa toaletter och baka pizza, och Chow blev mer än förtjust i kantarellpizza med renkött.
   I den lilla byn Saxnäs, där fiske och jakt är både folknöje och inkomst, var jag som vegetarian något minst lika exotiskt som en thailändare.
Vi fick också en viss erfarenhet av samisk kultur, och vi ansvarade för en utbildningsdag om samer och renskötsel.

En avsides del av landet
När slutet av oktober närmade sig var det dags att åka till Thailand. Thailand blev för mig den lilla byn Baan Nohnkhokwoa, som ligger i den nordöstra provinsen Sakon-Nakhon, inte så långt från Mekongfloden och gränsen till Laos. Det är en så avsides del av landet att det officiella språket thai är ett språk som förstås, men som sällan talas. Även maten och mycket av den övriga kulturen tycktes skilja sig väsentligt.
   Här skulle vi vara i två och en halv månad. Vår arbetsplacering var som engelsklärare på en skola i närheten. Utöver det hjälpte vi vår värdfamilj med deras svamp- och grönsaksodling.

Planterade illaluktande växter
Förutom våra arbetsplaceringar hade vi även regelbundna träffar med gruppen. En dag i veckan turades varje par om att ansvara för en utbildningsdag.
   Den första utbildningsdagen handlade om ekologiskt jordbruk. Vi besökte en mindre plantage som drevs för eget bruk. Mannen, som hälsade oss välkomna, bar nötta stövlar och hans skjorta hängde i trasor. Han berättade att han odlade ekologiskt eftersom det är bättre för hälsan, och eftersom det är dåligt för naturen med kemikalier. Istället för att använda kemiska bekämpningsmedel planterade mannen växter, som luktar illa och driver bort skadedjuren. Han använde också ett biologiskt bekämpningsmedel, EM, som han tillverkade själv.

Fruktsmak för livet
Nästa besök var till en grupp i grannbyn som jobbade med framställning av ekologiskt gödslingsmedel. Den hade funnits i två år och var en av flera grupper i byn.
   En annan grupp drev en kooperativ bank och ytterligare en sysslade med jästa frukter och grönsaker – en lokal delikatess som det råder delade meningar om. Jag prövade en av frukterna. Den var egentligen inte särskilt god, men det är en smak som jag kommer att bära med mig för livet.
   Mycket av det som jag fick uppleva under utbytet var direkt inspirerande, spännande och lärorikt på olika sätt. Det som inte var det, har jag istället försökt lära mig att se som utmaningar och erfarenheter.
   På så sätt är allt som hänt, oavsett vilket, aldrig något mindre än minnen att bära med sig i livet.

Text och foto: Emanuel Hellstrand