Hur luktar egentligen snö?
Jag har stannat bilen för att ta en uppiggande skogspromenad. En svag doft av nysågade barrträd söker sig in i mina näsborrar. I skogen dansar doftslingorna som älvor mellan trädstammarna.
   Mellan tall och gran skymtar jag ljus och längre fram ett hygge med många ståtliga frötallar. Jag vänder tillbaka och fortsätter min promenad efter en snöig skogsbilväg, rik på rådjursspår.
   Vanligtvis doftar inte vinterskogen så mycket; kylan får naturens processer att avstanna och snön täcker effektivt kvarvarande dofter. Ofta luktar vintern bara kallt, en obeskrivlig förnimmelse: hur luktar egentligen snö?

Vi är dåliga på att uppfatta dofter
Våren kommer med snödroppar och tussilago, livets processer bjuder på en doftande föreställning. Om vi talar om höjdpunkter så har vi trädgårdarnas scillahav i april och skogens liljekonvaljer i maj. Då om inte förr är det dags att släppa det krampaktiga greppet om doftoljan ”midsommarnattsdröm” som inköptes före jul.
   Trots vår längtan efter goda dofter är vi människor rätt så dåliga på att uppfatta dem. En undersökning visar att 20 procent av befolkningen inte ens kan skilja på lukten av kaffe och citron (gud förbjude att dessa människor jobbar inom restaurangbranschen). En hund kan upptäcka sex år gamla doftspår och har tusen gånger bättre luktsinne. Som kompensation har vi fått bättre syn, det kan vara en fördel under vinterhalvåret – för vackert är det ju.

Förlorad i en bländvit nattviol
När det gäller medvetna doftminnen så är mina 35 år gamla. Min mormor och morfar, som hade sommarstuga i Skogsbo utanför Enköping, plockade ofta svamp och bär i skogen. En sommarkväll minns jag att mormor visade mig en nattviol (Platanthera på latin), den var nästan självlysande vit och syntes på långt håll. Hon berättade att den doftade mest när det började bli mörkt och att kvällsaktiva nattfjärilar, till exempel svärmare, drogs till doften och satte sig på blomman. På det sättet blev orkidén pollinerad och dess fortlevnad säkrad.
  Jag minns att jag stod på knä och luktade på blommorna, det var inte svårt att förstå svärmarnas svärmeri inför den vackra orkidén. Förra sommaren, 34 år senare, stod jag på samma sätt en varm kväll och förlorade mig i en bländvit nattviol.

Feromoner ska attrahera motsatt kön
Dofter har stor betydelse för vårt välbefinnande. Vissa forskare påstår att vi, precis som nattviolerna, letar efter en partner som är kompatibel vad gäller doft. Söker man på webben efter ordet ”dofter” finner man ett företag som säljer mänskliga ”doftlösa” feromoner som attraherar motsatt kön. De kostar kring 400 kronor flaskan. Köp två till rabattpris.
   En god vän fnös när jag berättade om ”fyndet” på nätet. Han menade att företaget var helt fel ute: alla människor attraheras ju av olika dofter, annars skulle ju hela mänskligheten söka sig till en och samma person. Så sant.
Hur ser då dessa människor ut som lockas av företagets basferomoner: kommer det en rad neandertalsliknande män och kvinnor rantande efter en supermodern webb-shoppare? Slutar de följa efter när feromonerna har utgått ur sortimentet eller när företaget går i konkurs?
   Man blir alldeles trött och vill sova middag ända fram till midsommar av bara tanken.

En föraning om kommande sommar
Jag ser min röda bil mellan tallarna. Det är dags att fortsätta resan hem till Västerås. Det slår mig att jag kanske bör titta under balkongen där jag har planterat doftvioler (Viola odorata). De kanske har börjat blomma där de står mot husväggen. Tar man in dem och sätter dem i ett litet glas med vatten förstärker inomhusvärmen doften och den blir obeskrivligt ljuvlig, som en föraning om kommande sommar.