• Hållbar utveckling
  • Agenda 21

• A21-förbundet
  • Vision
  • Historik
  • Styrelsen
  • Stadgar
  • Stämmor
  • Medlemmar
  • Bli medlem

• Gröna Draken
  • Senaste nummer
  • Arkiv
  • Redaktionen
  • Annonsera
  • Enkät

• Verksamhet

• Nyhetsarkiv
  • Aktiviteter
  • Debatt
  • Notiser

• Länet runt

• Kontakt

Anders Wijkman.

Ingen generation före oss har lånat så friskt av framtiden. Många länder brottas med enorma statsskulder. Miljoner och åter miljoner hushåll världen över är belånade långt över skorstenen.
Det finansiella systemet innehåller fortsatt stora obalanser.
  Samtidigt kommer tunga forskarrapporter om att vår ekonomi och livsstil är på allt kraftigare kollisionskurs med naturen. Klimatförändringen är det tydligaste exemplet. Den allt hårdare exploateringen av både ändliga och förnybara resurser ett annat. Mer än två tredjedelar av våra viktigaste ekosystem är överutnyttjade. . Om detta tillåts fortsätta eroderas själva basen för den ekonomiska utvecklingen.

Allt detta kan vara svårt att uppfatta i Sverige. Vi är ett litet folk på en stor landyta. Men vi får inte glömma att vi är en del av en alltmera integrerad världsekonomi och vårt ekologiska fotavtryck ute i världen – i form av handel och resande – är stort.
  När regeringar och enskilda hushåll lever över sina finansiella tillgångar är sambandet ganska enkla att förstå. Obalanserna i naturen är svårare att uppfatta. Det beror bland annat på att vi kör planeten utan en egentlig balansräkning. När tropiska skogar kalhuggs eller när haven dammsugs på fisk blir resultatet en pluspost i BNP-statistiken. Att naturkapitalet totalt sett förlorat i värde – och kanske aldrig återhämtar sig – redovisas ingenstans.
  Inte heller har vi löpande kontroll på hur mycket naturresurser som finns kvar att utvinna till rimliga kostnader. När oljeproduktionen inte längre kan möta en snabbt växande efterfrågan på marknaden, något som många experter tror sker de närmaste åren, är beredskapen dålig. Transporter och jordbruk kommer att drabbas extra hårt. Utbyggnaden av alternativa energiformer – som vind och sol – ökar visserligen snabbt. Men det är ännu långt kvar tills vi kan ersätta de fossila bränslena.  

Det finns all anledning att kritiskt granska människans förhållningssätt till naturen. Alltför länge har vi levt på myten om den eviga tillväxten och föreställningen att både naturens skafferi och dess soptunna är oändligt stora. Som ekonomin är uppbyggd idag är det en tidsfråga innan den, bokstavligt talat, går i väggen – som en kombination av resursbrist, främst olja och vatten, en utarmning av naturkapitalet och viktiga tjänster från ekosystemen samt en allt snabbare klimatförändring.
  En viktig slutsats är att vi måste vårda naturkapitalet på samma sätt som vi vårdar finanskapitalet. Det går inte ersätta det ena med det andra. Det är för många säkert en obekväm sanning: Men vi kan inte äta pengar.  
  Problemen vi står inför är extra svåra att lösa i en värld där befolkningen i många fattiga länder fortsätter att öka snabbt och där resurserna är extremt ojämnt fördelade: en femtedel av befolkningen lägger beslag på mer än 80 procent av resurserna. Starka reformer krävs för att öka rättvisan i resursfördelningen men också för att minska fertilitetstalen. Utbyggd skolgång för flickor är det allra viktigaste.

I en nyutkommen bok – Den stora förnekelsen – har Johan Rockström och jag försökt beskriva de utmaningar vi står inför. Titeln på boken anspelar på vägran hos de allra flesta ekonomer och politiker att inse att det finns gränser för omsättningen av energi och material.
  Vi menar att det ännu finns tid att lägga om kurs till ett mera hållbart och rättvist samhälle. Ett av våra huvudförslag är ett kontrakt mellan industriländerna och utvecklingsländerna på temat utveckling, klimat och miljö av ungefär samma typ som Marshallplanen efter andra världskriget. Vi föreslår också att BNP ersätts som välfärdsbegrepp, att naturkapitalet och ekosystemtjänsterna ges ett värde, att de de tropiska skogarna ges ett ökat skydd och jordburket görs till en kolsänka. Vidare föreslår vi att radikalt öka effektiviteten i resursanvändningen, bland annat genom att ta bort skatten på arbete, höja skatten på resursuttag och att ändra företagens affärsmodeller så att många produkter omvandlas till tjänster samt att snabbt ersätta de fossila bränslena, i första hand med solenergi till 2050.

Anders Wijkman har bland annat varit biträdande generalsekreterare i FN och ledamot av Europaparlamentet. Idag är han rådgivare åt Stockholm Environment Institute och Tällberg Foundation

> Läs Anders Wijkmans krönika i Gröna Drakens E-tidning.

2011-03-31